Bantarbritta

Nu börjar det närma sig igen... årets JULBORD!

Och som alltid kommer klädångesten. Nu är jag inte bara tjock, jag är gravid också. Och jag har TVÅ par byxor som passar över magen. Två par skitfula jeans. Alldeles för ljusa i färgen och som jag använder på jobbet. Eftersom jag knappt har något liv utanför jobbet så behöver jag inte så mycket kläder, vilket kan bli lite knepigt när det väl är dags att röra sig utanför hemmets trygga vrå där man utan problem kan glida omkring i träningsbrallor och en urblekt t-shirt.

Jag skulle behöva ett par svarta byxor som gör min gravidmage till en fin rund mage, men det finns ju inga gravidkläder för tjockisar till normalt pris. De som finns ligger på ca 700:- och uppåt, och det tycker inte jag ett julbord är värt faktiskt...  Vanliga byxor från avdelningarna för större storlekar sitter fel numera, de delar magen på mitten så man får två fiina valkar. ;)

Åhhh... vad göra vad göra? Leggings funkar INTE för mina ben är alldeles för tjocka för att det ska vara snyggt på något vis. :(

Ännu ett klagoinlägg. Uscha.

Jag TROR att jag har bestämt mig för att snitt nog är den bästa lösningen trots allt. Så igår tog jag fram boken om kejsarsnitt som jag så lämpligt fick tillsammans med en Vi Föräldrar prenumeration för ett par år sedan.

Jag har läst den där boken många gånger, och nu läste jag några rader om hur snittet går till.

-Och får svimmningskänslor och rejäl yrsel.

Hur ska detta gå? Funderar där mitt i yrselattacken om det kanske går att få ut ungen på nåt annat vänster? Utan sprutor, utan sjukhus? Hemförlossning kanske? :D Min chef har redan erbjudit sig att assistera som barnmorska. Men jag vet inte, jag tror att det kan bli lite konstigt. Och hon har dessutom ingen erfarenhet av snitt.

Som min mor brukar säga, Inte gjorde det ont när fjärilen flög in, men nog känns det när den ska ut! (fritt översatt av inte helt korrekt svenska. ;) )

Ojoj, nu har en kvinna i Luleå STULIT tre vaccindoser från kyrkans hus! Det börjar bli riktig hysteri runt den här influensan, det är nästan lite läskigt. Det märkliga är varför människan STJÄL vaccin? Även om hon inte låg i någon riskgrupp så skulle det ha varit lätt som en plätt för henne att vaccinera sig ändå. Det enda man gör är att fylla i en lapp, man behöver inte visa något intyg på att man ligger i någon riskgrupp ens, så jag förstår att det är många som smyger sig före i kön. Här i min stad var det dessutom lugna gatan på vaccinationscentralen, men det handlar förstås mest om att vaccinet ska räcka och då är det klart att det är fel att folk tränger sig före.

Själv har jag velat fram och tillbaka hur många gånger som helst, men nu är det gjort! Jag ligger i TVÅ riskzoner i och med övervikten och graviditeten och förhoppningsvis var det rätt beslut att ta även om det känns lite otäckt med tanke på att det knappt har forskats något på vaccinet och gravida kvinnor.

Jag passade även på att vaccinera dottern, vilket även det var ett svårt beslut. Men eftersom jag har låtit vaccinera henne med alla de andra sprutorna som rekommenderas så känns det ändå bäst. Nu har jag gjort vad jag TROR (ok, inte säker) är bäst för oss allihopa. Och tanken är även den att bebisen kommer att vara helt oskyddad, och då är det kanske bra om närmaste familjen är vaccinerad.

Jag är en riktig fåntratt när det gäller sprutor, men det gick faktiskt bra! Det var en "snäll" spruta och det gjorde mer ont efteråt än när man tog den. Det har gått ett par dagar nu och jag har fortfarande ont i armen och har dessutom blivit röd. Men det lär väl ge sig snart hoppas jag. Dottern fick lite ont i armen men mycket lindrigare än efter femårssprutan.

Hur ska ni andra göra, blir det vaccinering eller inte?

Bild från aftonbladet.se

Nu har lush´s vinterserie kommit, och alla ni som tycker om mig får gärna sponsra med ett bidrag. Visst behöver väl en blivande mamma (ehm, jag ÄR ju redan mamma, gravid kvinna då?) få skämma bort sig med lite mysiga kroppsvårdsprodukter? Alla ursäkter att få bli bortskämd är bra ursäkter, eller hur?

Star badolja som doftar vanilj och godis. Ja tack!


Strawberry Santa Jordgubbsdoftande Jelly.



Angels Delight Jultvål som förutom doften av citrus ser ut som ett fyrverkeri! :)

Fairy Tail är en sockerscrub som både är söt och effektiv! Ge mig!

lilla mamma och även pappa för kommentaren angående förlossningen. Jag tog dock bort den eftersom mitt namn stod med. ;) Men ni vet att jag uppskattar det ni skrev och jag ska se om jag kan ordna en gyntid privat för att lugna mig själv lite.

Annars? Jag känner mig ganska stabil i fogarna för tillfället, något som fövånar mig lite. Men när jag jobbar hela dagar så blir jag väldigt trött och sliten i både rygg och bäcken. Det märks speciellt när jag kommit hem och ska ta mig upp från soffan igen, ajaj, stel som en gammal tant med träningsvärk! ;)

Bebisen är en livlig liten sak som sparkar för fullt. Den lever om i perioder, och kan ha några lugna dagar för att sen ta igen det och sätta igång och sprattla och sparka för livet. Karln har inte fått känna bebis buffa något ännu, men jag själv tror att jag har känt med handen utanpå också, men det är lite lättare för mig att veta mer exakt vart bebisen befinner sig, sen brukar h*n flytta på sig när man klämmer lite på magen.

I huvudet är det upp och ner. Förra graviditeten ramlade jag ner i en depression och jag kan inte påstå att jag svävar omkring på rosa moln denna gång heller. Men det är stor skillnad ändå, även om det dyker upp knasiga tankar så fastnar jag inte i dem som tidigare. Allt fixar sig och jag är lyckligt lottad på många sätt. :)

Nu ska jag ge mig ut i snöyran och se om jag kan hitta mitt barn. ;)  Det faller puderlätt snö, riktigt mysigt faktiskt!

Min förra förlossning var långt ifrån den där drömmen om den perfekta förlossningen, om det nu finns någon sådan. Det var egentligen inte själva förlossningen som jag upplevde som hemsk (även om jag inte tyckte att det var så fantastiskt som "alla" säger att det är...), utan skadan och eftertiden som grumlar hela min förlossningsupplevelse.

Visst, jag var redan innan lite ängslig inför det här med att föda, men ju längre graviditeten gick desto mer säker blev jag på att även jag skulle fixa det, och såg till och med FRAM emot det! Jag var trött på att vara gravid och ville ha mitt barn hos mig, och tyckte det här med förlossningen kändes ganska spännande. Som alla förstföderskor så var jag rädd för att spricka, men insåg ju även där att de flesta brister och det är inte så mycket mer med det.

Förlossningen i sig ska väl inte räkna som något utöver det vanliga direkt. Jag fick värkar hemma och kände -Yes, nu är det på gång! Vattnet gick också hemma och efter det satte värkarna igång mer intensivt och vi åkte in till sjukhuset när jag hade så ont att det började kännas otryggt att vara kvar hemma.

Väl inne på förlossningen kollade barnmorskan hur vattnet såg ut men sa inget om det. Värkarna började avta och vi fick rådet att gå runt lite på sjukhusområdet för att se om värkarna skulle komma igång igen. Efter några timmar kändes det som om jag lika gärna kunde åka hem, men tänkte att vi skulle gå upp till förlossningen och säga det åtminstone, så vi inte bara stack iväg. Så jag vaggade upp till förlossningen där det hade varit skiftbyte och den nya barnmorskan (som jag inte alls klickade med) ville se hur fostervattnet såg ut. Då blev det plötsligt fart på folket, för tydligen hade dottern bajsat i fostervattnet och här skulle det födas barn eftersom hon verkade vara stressad över något.

Ultraljud för att se hur bebis verkade må, in i duschen, byte av kläder, in i förlossningerummet och in med kanyl för att sedan bli kopplad till helvetesdroppen. Lilla känsliga jag blev lite rädd när det blev så bråttom med allt, och samtidigt blev det så himla realistiskt att nu var det dags, nu ska jag föda barn! :o

Droppen jobbade verkligen effektivt och värkarna blev otroligt intensiva.Jag var endast öppen en och en halv cm så jag hade en bit att gå. ;) Jag tyckte trots allt att jag hanterade det rätt ok men så fort det kändes hanterbart kom barnmorskan och skruvade upp droppen så att det blev värre och värre. CTG:n satt inte bra över min kombinerade övervikt-gravidmage, och eftersom de ville ha god övervakning över barnet så beslutade de sig för att sätta in en inre värkkateter. Det är en plastslang som de lägger in vid sidan av barnet på något vänster, altså in i livmodern. När de försökte få in katetern så började jag/barnet att blöda, något som tydligen inte var normalt eftersom de fick ringa in jourläkaren som var hemma hos sig. Jag har fortfarande ingen aning om VART blodet kom ifrån, men värkkatetern kom på plats med läkarens hjälp. Runt den här tiden hade de höjt droppen och värkarna var så starka att jag beslöt mig för att jag ville ha EDA. Narkosläkaren var tyvärr ute på annat uppdrag så jag fick vänta i 40minuter, och det var 40 lååånga minuter vill jag lova. :D

Efter att EDAn var lagd var det som att vara i himmelriket. Jag hade inte sovit på ett dygn så jag lyckades sova en liten stund innan EDAn kändes helt verkningslös när krystvärkarna satte igång trots att jag inte var fullt öppen än. Jag hade nu fått en ny jättegullig barnmorska som kändes ljusår trevligare och bättre än den första jag hade. Hon sa gång på gång att jag var tvungen att hålla emot krystvärkarna tills jag hade öppnat mig, men hur lätt är det att hålla emot en krystvärk? För er som inte har fött barn kan jag jämföra det med kräksreflexen, det GÅR inte att hålla emot om man verkligen måste kräkas... De höjde lustgasen för att jag skulle klara stå emot krystimpulsen längre men det funkade sådär. När jag tillslut fick tillåtelse att följa med i krystvärkarna var det en sån lättnad, och jag kände bara att jag ville ha ut barnet NU så att allt skulle vara över.

Efter ca 25minuters krystande kom hon ut med navelsträngen lindad 3 varv runt halsen. Om det hade slutat där så hade jag nog känt mig rätt lättad och glad över min förlossning, och när barnmorskan sa att jag hade "spruckit en del" så tänkte jag att det var helt normalt. Alla spricker och här låg jag med min nybakade unge och hon var hel och frisk och allt kändes fint. De började sy och det kändes mindre kul dock, men med bebis i famnen så var det överkomligt. De tråcklade lite väl länge tyckte jag, och det gjorde ONT trots bedövningsspray och bedövningssprutor. När barnmorskan till slut sa att det inte gick och att jag skulle rullas upp på operation blev jag nog rätt förvånad. Jag hade inte känt att jag hade spruckit så mycket. Visst gjorde det ont, men jag kände inte att jag gick sönder och samman!

På operation kände jag mig som en sak mer än som en människa. De började trycka in instrument och sy och ha sig innan bedövningen hade börjat verka ordentligt. Ingen pratade med mig om vad som hände och jag var jätteförvirrad, rädd och ledsen. De sydde i TVÅ timmar, och jag visste inte ens vad som hade gått snett för ingen berättade vad som hade hänt. Nu i efterhand är jag glad att jag inte behövde bli sövd och läggas på uppvaket sen, samtidigt som jag helst hade sluppit hela upplevelsen på operation eftersom det kändes som att bli bortförd av rymdvarelser som utsatte mig för experiment.

Jag fick en total sfinkter ruptur, vilket innebär att jag brast hela vägen i mellangården bak till ringmuskeln som gick helt av. Utöver det fick jag även en decimeterdjup inre bristning. På grund av övervikten var det svårt att sy ihop, och jag är glad trots allt att en kunnig läkare på operation gjorde det istället för barnmorskan eftersom jag har fått höra sedan att resultatet oftast blir mycket bättre och att man förhoppningsvis blir bättre återställd efteråt.

Jag fick samma förhållningsregler som vid ett kejsarsnitt. Inte lyfta tungt, inte anstränga mig och jag fick inte börja med knipövningar och skulle även på efterkoll på specialistmödravården. Nästa barn rekommenderade de att jag skulle snittas med för att inte riskera samma bristning igen.
Eftertiden var rent ut sagt förjävlig. Många splittrade känslor eftersom jag å ena sidan skulle vara glad över mitt nyfödda barn, men å andra sidan var jag otroligt olycklig över den här skadan och ovetskapen om jag skulle bli återställd eller inte. Det gjorde ont och jag fick käka smärtstillande lång tid efteråt och att gå på toaletten behöver vi inte ens prata om, jag tror att ni kan föreställa er. Bara att ta sig ut med en barnvagn var svårt eftersom vi bodde i lägenhet utan hiss.

Det finns många ställen man kan göra illa sig på och sys, men jag tror att det här stället är det sista man önskar sig... Det är inget man vill prata högt om, och det är just därför jag skriver om det. Jag har varit öppen om min skada för varför ska jag egentligen skämmas över det? Jag har inte kunnat påverka det och om det kan hjälpa någon annan att läsa att någon annan varit med om samma sak så är jag glad över det. För jag kände mig ensammast i hela världen efteråt. Folk kom med kommentarer som att de också brast massor, hela 20 stygn! Det var ingen som räknade mina stygn, jag vet inte hur många man kan sy på tre timmar? När jag frågade hur många stygn de hade sytt så skrattade de bara åt mig.

Nu väntar jag nästa barn och jag får mer och mer panik inför den kommande förlossningen. Ska jag föda vaginalt igen? Är det värt de komplikationer som KAN uppstå? Ska jag ta risken att bli analinkontinent senare i livet om jag brister likadant igen? Jag kan aldrig föreställa mig att ett sår på magen kan vara värre än såret jag hade i underlivet, och då är jag dessutom inställd på det innan.

Samtidigt vill jag ta någon slags revansch. Jag vill göra om och göra "rätt".

Häromdagen fick jag träffa en läkare och prata lite om det här. Jag trodde jag skulle dit på en gynkoll men så var inte fallet och det gjorde mig väldigt besviken. Samtalet gick ut på att reda ut om jag bajsar på mig eller inte, och eftersom jag inte gör det så var det fritt fram att föda. För min egen egoistiska och personliga del så känns det inte som om det är det viktigaste om jag bajsar på mig NU, utan om jag kommer att göra det i framtiden? Jag HAR besvär nu som är tillräckligt jobbiga i vardagen även om jag för det mesta klarar mig fint.
Förnuftet säger att jag bör kräva ett kejsarsnitt, men sen är det något annat som får mig att tveka samtidigt. Det känns som om jag vill att någon annan ska välja åt mig, men det går ju inte. Det kan tillkomma komplikationer hur jag än gör och valet är mitt i slutet i vilket fall som helst...

Jag gick gråtandes ifrån läkarbesöket och kände NOLL förståelse från läkaren. Är det konstigt att man funderar över en sån här sak? För honom som slipper det är det klart att det kvittar, men jag själv som ska leva resten av livet är det inte en liten sak. Jag insåg även när jag var där med gråten i halsen att hela den här förlossningsgrejen väcker väldigt starka känslor i mig. Jag trodde jag hade bearbetat den rätt ordentligt men tydligen inte... och jag känner mig så himla låst i min kropp nu. Jag MÅSTE antingen föda barn eller göra en stor bukoperation, och för mig känns båda sakerna nästan lika illa eftersom jag efter förlossningen blivit så himla rädd och ängslig inför sjukhus och alla dess situationer i huvudtaget. :(

Någon som kan bestämma åt mig tack?

Det var riktigt kul att göra en pumpalykta! Dottern bestämde hur den skulle se ut och jag skar snällt mönstret hon bestämde, som ni ser blev det en en helt vanlig och klassisk pumpagubbe. :)

Min lilla fundering är: vad gör man med pumpaköttet? Jag antar att man inte ska äta det rått, för det smakade för tråkigt och bedrövligt när jag provade en liten bit. Det fick åka i soporna, men nog känns det som slöseri.

Jag funderade på pumpamuffins ett tag, men jag kan inte riktigt förstå hur pumpasmaken ska kunna göra något positivt för muffinsarna. Och lika bra att vara utan med tanke på att jag ska hålla vikten. ;)

Till helgen ska vi duka med en döskalleduk, göra en läääääskig bål för bara oss tre och duka fram med hjärngodisar, gelemaskar och krokodiler. Ibland räcker det med små medel för att piffa upp vardagen.

Igår drog jag med mig dottern till affären på jakt efter en pumpa. Vi hade tänkt oss en liten smidig pumpa men givetvis fanns det BARA jättepumpor på minst 4kg att hitta. Jag hade nästan gett upp när dottern ropade att det visst fanns en liten pumpa, och mycket riktigt, lääängst ner i pallen låg det en i perfekt storlek och bara väntade på oss! Gissa om vi fick avundsjuka blickar från de andra som hade grävt bland pumporna när vi till slut efter lite ommöblering lyckades fiska upp vårat fynd!

Så idag ska vi försöka göra en pumpalykta! Jag har förstått att det inte är så enkelt som det ser ut, men kraven är inte så höga som tur är. :D

För ett par månader sedan hade min sambo köpt lösgodis. När jag plockade upp en av godbitarna hittade jag den här:

Ja, jag blev lite misstänksam och fundera lite över VART han hade köpt godiset egentligen, men rätt roligt var det ju, speciellt att han hade plockat dem OCH ätit dem utan att ens reflektera över hur de såg ut.

Idag fick jag denna länk från sambon, tydligen fanns det flera sorter, attans att vi missade dem! Tydligen ska man höra av sig till aftonbladet när man hittar snipp-godis, undrar om jag missade stora tipspengar? ;)

 

 

Jag skulle vilja fixa lite halloweenskoj för dottern nu till Halloween, och när jag kollade runt så hittade jag den här roliga och enkla idén om man har ätbara färgpennor hemma, vilket jag givetvis INTE har. Men nu har jag ju något att önska mig. ;)

Bilden föreställer ÄGG som man har målat på. Väldigt effektfullt!

Både bild och idé kommer ifrån scrapNstuff som även har andra roliga idéer och bra inspiration på sin blogg! :)

Har varit tung. Tråkiga besked och ett sviktande självförtroende som har ställt till det. Vet att det är fler i min närhet som inte mår så bra just nu, men någon gång vänder det. Det gäller att tänka positivt och fortsätta tro på att man väljer själv hur man mår. Man kan välja att gräva ner sig i alla tråkigheter eller göra det bästa av det. Givetvis måste man tillåta sig själv att vara ledsen/sörja/vara arg men man måste också kunna gå vidare. Vad mår man själv bäst av? Vad mår ens omgivning bäst av?

Näej, nu ska det positiva tänkandet komma tillbaka! Ingen blir glad över att jag slår på mig själv så det är dags att sluta med det. Och livet löser sig, även om det tar andra vägar än man hade tänkt från början.

Jag har så mycket att vara glad och tacksam över, inte minst min lilla underbara 5åring som jag varje dag förundras över, hon börjar bli så stor! Och sen den lill* i magen. Idag har de första riktigt starka sparkarna satt igång (innan har det varit sprattel och buffar, men idag har det verkligen känts ordentligt), och den sprattlar runt precis i skrivandes stund.

Och föräldrarna, om ni läser detta, jag tänker på er och det här fixar vi... allt ordnar sig!

Här har ni resultatet av min sk diapercake, blöjtårtan! :D Inte estetiskt perfekt, men jag är nöjd eftersom det är min allra första! Den var dessutom enklare än jag trodde att göra, men rullandet av blöjor tog lite tid och var rätt långtråkigt.

Men visst är det väl ändå en rätt kul idé? Den blev väldigt uppskattad!

Kanske dags för en liten uppdatering för er få men trogna läsare? ;)

Finns väl kanske inte så mycket att skriva egentligen. Bebisen växer och jag har nu gått halvvägs! :o Tiden går otroligt fort. Jag hade ökat ett kilo till trodde jag men nu verkar det som om det har lugnat sig så jag kanske har tur och landar på 1kg plus ett tag till... trots att jag är hungrig och sugen jämt. Som tur är kan mitt sug ofta vara efter något bättre som clementiner eller räkor, men jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig blir toksugen på choklad. Speciellt nu när det har kommit så många nya spännande sorter som jag vill prova...

Som dessa två godingar från Marabou. Toffee walnut och yoghurt raspberry. Jag har faktiskt INTE smakat än, men jag är en sucker för att testa nya smaker, speciellt när det handlar om choklad...

Jag har även gått och spanat på ballerinas nya smak, pepparkaka! Den måste bara vara en höjdare och jag har fått hålla tillbaka många gånger för att den INTE ska slinka ner i kundvagnen av "misstag".

Nu har jag också hört att marabou ska släppa en vinterchoklad... någon som vet när den kommer?

Tur är ändå att när jag väl käkar choklad så blir jag lite besviken för det är inte SÅ gott som jag tänkt mig. Det känns lite som när jag gick på cambridge, det blir FÖR sött. Synd bara att man inte lär sig... och att jag är en såndär dum människa som inte kan låta bli om det finns hemma, allt går ner ändå, även om det känns alldeles för sötsliskigt.